En regnbågsfiskares dagbok

Jag är en inbiten flugfiskare sedan barnsben, redan i tioårsåldern skolad i Härjedalsfjällen, det vet alla som känner mig. Men jag bor och verkar i Stockholm och mina ungdomssomrar i Hede var kanske inte så långa som jag minns dem. Jag minns dock min första flugfångade fisk i Kvarnån (rinner mellan Mammersjön och Ljusnan) utanför Hede där jag bäckmetat bäcköring varje sommar.


Uppströms smygfiske i Borrsjöån - vild å i norr med inplanterad regnbåge.

Jag var tio år och försökte kasta med mitt ABU Fly Safari set, ett teleskopspö i glasfiber med en ABU Diplomat flugrulle och en dubbeltaperad flytlina i klass sju, i den lilla ån. Det var inte lätt, spöet var tungt och svajigt men ån smal och kasten räckte därför till. En fridriftande svart liten nymf lurade till hugg och upp kom en... blindsill som kusinerna säger. Elritsa på modern svenska. Men jag var glad, jag gjorde rätt och självförtroendet växte spåass att jag lämnade långspö och maskburk hemma vid stugan från den dagen. Snart låg de flugspöfångade bäcköringarna på rad på farstubron, varje tur gav mig ett par öringar i två-trehektosklassen som alla bars med hem till stekpannan. "De ska stekas i smör så färska att de krullar sig i stekpannan" sa alltid mamma.

Maskmetarna som befolkade den lilla ån hade inte en chans. När lintotten med det enorma flugspöet lät fluglinan dansa över strömmar och sel så gick de tomhänta medan pojken med diverse kreationer i tafsänden drog upp den ena bäcköringen efter den andra. Egna mönster uppfanns och Kvarnåflugan var en av dem, en stor nattsländeimitation i grått med liggande vinge som bands på en tunn streamerkrok i storlek tio. Idag skulle jag kalla den en variant av Europa 12:an, inget annat. En mumsbit som de små öringarna inte hade råd att inte provsmaka, det var på denna fluga som jag många år senare tog en bäcköring på 970 gram i samma å. Den återkommande sommarveckan i Hede var just bara en vecka och den gick alltid för fort.

Min första flugfångade regnbåge fick jag i stenbrottet på Ekerö under ett av Sportfiskarnas ungdomsläger i Stenhamra. Jag glömmer den aldrig. En stenhård, aggressiv kamp på liv och död, jag var tretton år och jag hade aldrig varit med om nåt liknande. Flugfiske var en av teknikerna som lärdes ut och vi fiskade med den då klassiska regnbågsflugan Sara, en röd/vit marabou streamer. Jag slogs redan då av styrkan i fisken och dess enorma kampvilja, även om fisken i sig inte var särskilt vacker med nedslitna fenor och sår av att leva alltför tätt med andra individer. Flugfiskare är något man blir och när man får den insikten så följer abstinensen av att inte bo vid ädelfiskvatten i norr. Nog provade jag tålmodigt att flugfiska abborre med viss framgång och nog övade jag på att kroka småmört på nymf men i tanken befann jag mig alltid någon annanstans.



Stor fisk på liten fluga.

Regnbågen som substitut var alldeles utmärkt och turerna gick allt oftare till vatten som Fyrväpplingens sjöar, Kvarnsjön, Mellansjön, Örsjön och Sandasjön. Regnbågen är stark, aktiv, aggressiv och äter såväl insekter som småfisk. Kvaliteten på fisken ökade med åren och det är nu länge sedan det pratades om regnbågen som broilerfisk. Särskilt lockade tanken att infinna sig vid sjön under vår- eller höstdagar då bågarna var riktigt i farten. De från början så nyttjade streamer i varianter som Mickey Finn, Bitch Creek Nymph och Montana ersattes snart med mer naturtrogna imitationer. Nu utvecklade regnbågsfisket mig, helt nya teorier om myggfiske lanserades och det var i Stockholmsvatten som jag provade först. Att samma tekniker gjorde mig till en bättre fjällfiskare kan inte nog understrykas. Nya regnbågsmönster som Zonker och Wolly Bugger togs liksom myggfisket med upp norr och rönte mig stora framgångar. Det var inte längre ett handikapp att bo i en storstad och längta efter prickig fisk norröver men samtidigt fiska regnbåge. Det var en framgångsfaktor. Sjöarna fanns runt hörnet. Jag förlängde säsongen och blev dessutom en bättre flugfiskare när det gäller kastteknik och kunskap om att det finns föda för fisken som kan vara viktigare än natt- eller dagsländor.

Rgenbågen är rätt skött en fantastiskt vacker fisk.

Fiske från flytring och fiskimitationer i nya konstmaterial som t ex flashabou gjorde också att min förmåga att flugfiska havsöring i Stockholms skärgård var god redan från början, framgångar kom då jag redan var inkörd på kallvattensfiske med flugor i gälla färger och långsam hemtagning. Flugfisket efter regnbåge har utvecklat mig att möta nya situationer och har gett mig en kunskapsbank som är ovärderlig. Idag åker jag helst till strömmande vatten som Strömhult och Norrbyströmmen men även till vårt egna klubbvatten i Haninge för ett flytringspass då och då.

När fjällveckan blir just en vecka per sommar och havsöringsfisket i Stockholms skärgård går kräftgång så är regnbågen mitt allt. Öring, röding, harr och havsöring får ursäkta - Regnbågen är en fantastisk sportfisk som jag inte kan vara utan. Några av mina bästa minnen är från regnbågsfisket och så kommer det även att vara framöver.



Femkommaetta i Norrbyströmmen, notera det varsamma Catch & Release greppet.



Jakten på det vilda

Ett vulkanutbrott och en tillvaro utan flyg i hela Europa är sanning ett par veckor i april 2010. Att resa med flyg, något som vi betraktat som självklart men en vulkan på Island fick en hel värld att stanna upp. Det fanns en värld före flyget, en tid av reflektion och tanke. I dagens era av snabbmat, korta weekendresor och jakten på omedelbar tillfredsställelse hinner vi knappast smälta resultaten. Vi skyndar oss fram i jakten på resultat och glömmer att fiskeintresset kan vara stort och mångskiftande och… faktiskt avkopplande.

Vi söker lyckan i konstgjorda regnbågssjöar och strömmar och numer även i fenomen som Gäddsjön (en sjö med inplanterat stor gädda) och vi sportfiskare är beredda att betala för att få tillgång till trofévatten. Gränserna för vad som är möjligt pressas hela tiden fram, när det inte är nog med ekologiskt odlad regnbåge så fylls det på med öring och när det inte räcker så odlas stor röding fram. På tur står harren som vi i vårt eget klubbvatten diskuterar att plantera in för att ytterligare öka attraktionen bland stressade sportfiskare som under ett fåtal timmars fiskepass vill förverkliga sina drömmar.
Vad kommer härnäst i vår tidspressade vardag? "Ålsjön" eller något annat vatten med stora exemplar av svårfångade fridlysta fiskar?

Jag pratade med en av mina kompisar som är Skärgårdsguide i Stockholm för ett antal år sedan när havsöringsfisket började gå kräftgång och vi konstaterade att ”havsöringen är vår nya gädda”. För ett fortsatt bra fiske så är det inte längre självklart att ta med den fångade fisken hem utan återutsättning är en förutsättning. Återutsättning av inplanterad fisk. Fiskeintresset för havsöringen och gäddan i vår skärgård växer och därmed trycket och det tillsammans med de debatterade predatorerna skarven och sälen gör att den konstgjorda andning av fettfeneklippt havsöring behöver handskas med varsam hand om möjligheten till ett sportfiske ska bestå.

Det finns något lockande i den gamla långsamheten men ställs vi inför valet så är det få som vill byta tillbaka. Flyg och fiska! Regnbågens intåg i vårt land har möjliggjort ett alternativ till långa och dyra fjällresor till destinationer som idag inte håller fisk i samma klass som på Nils Lidmans tid. Nu duger inte det längre, jag kan själv reflektera över att tillfredställelsen över att ha fångat en vild öring på kilot inte är nog. Med den information vi har tillgång till på internet och i fiskepress så vilar jämförelsen där hela tiden.

Hans Lidman, hans böcker och äventyr har fascinerat även mig.

Fick jag själv välja så skulle jag besöka den där strömsträckan i Finnmarken när vattenståndet är bra, insektslivet är som rikast och de riktigt stora öringarna går till. Hur mycket jag är beredd att betala för att lägga två koncentrerade dygn just där och just då?
Summorna jag kommer upp i är astronomiska om jag bara får med mig en kamera så har jag lyckats, jag kommer släppa tillbaka rekordöringen på 3,5 kg som tog på en liten torrfluga och just då i det ögonblicket när jag ser den stora och respektfullt gamla fisken simma iväg spelar inte sparade pengar någon roll. Det är värt vartenda öre och jag kommer alltid att hylla fiskeguiden som lyckades optimera och tajma och tog mig dit.

Men jag har inte tiden att spendera tre veckor i den strömmen i väntan på perfekta förhållanden...

Tidspress och troféfisk är en ekvation som inte går ihop, ett fiskepass ska vara lätt att komma ifrån till och vi ska samtidigt nå oerhörda resultat. När det konstgjorda blir det riktiga så flyttar vi fram gränserna, när jakten på inplanterad havsöring är den vilda och svårfångade fisken. Fiskeguiderna har inte längre uttalad fångstgaranti, gapet mellan leverans och förväntan möts nästan aldrig.

Jag har reflekterat och jag har tänkt, i en värld där flygen i Europa stod stilla en tid, och jag ska försöka njuta mer av fisketuren i sig och inte bara ägna mig åt resultaten. Ägna mig åt avkoppling och fiskevatten nära inpå och om det är i vilda vatten eller konstgjorda spelar ingen roll, bara jag får vara där. Jag är inte längre säker på att en vild öring på 3,5 kg ger mig mer lycka än en på 1 kg, det är sammanhanget i sig som är avgörande.