Ädelfiske i Stockholm...

... eller det förkastliga regnbågsfisket?

Put & Take, denna gåva från Amerika nådde Sverige under början av nittonhundratalet och under årtionden efter det så ser var man en sönderodlad och stressad regnbåge med trasiga eller obefintliga fenor framför sig när "put & take" kommer på tal. Det var bara att betala fiskekortet, kasta i och dra upp middagsmaten...

Jag hävdar att det var då, visst finns det fortfarande campingplatser som tillhandahåller för snabbt uppfödda pelletsbågar som hugger på allt som landar på vattenytan men utveckling har tagit oss vidare. Det är ett utdöende fenomen.

Kalla det för ädelfiske - för det är vad det handlar om, fisken är många gånger mer svårfångad än vilken prickig fjällfisk som helst. Det beror förmodligen på att miljö och hållbarhet är i fokus och att det utvecklat odlingarna till att gå mot en ekologisk framtid. Fisken göds inte upp i betongdammar längre utan får växa upp i mer naturliga miljöer med mer naturlig mat. Visst fisken växer långsammare men kvaliteten blir bättre och det något högre kilopriset är vi sportfiskare beredda att betala. Storlek är inte längre det viktigaste utan möjligheten att fånga en fisk om beter sig och ser ut som en vild fisk. Jag känner många, inklusive mig själv, som kammar noll flera turer i rad men ändå återvänder man till sjöarna och spänningen.

Själv åker jag gärna till en sjö som håller isatt fisk, att få komma ifrån ett par timmar i vardagen är en lyx som alla bör unna sig. Tänker man tillräckligt stort kan det till och med kännas som att sitta vid en enslig skogstjärn och vänta in vakringarna som sprider sig över sjön vid kvällskvisten. Flugaskarna måste vara välfyllda för att täcka de olika situationer som kan uppstå. Trots upparbetad erfarenhet är det inte bara att åka och hämta fisken, den är nyckfullheten som lockar.
Jag har flugfiskeutrustning för tiotusentals kronor och vad är väl bättre än att kunna använda den mer frekvent, nästan året om? Då är inte kasten eller tekniken så ringrostig när det väl är dags för den årliga fjällresan.

Regnbågen är min fisk, resor till fjällfisket i Lappland och havsöringsfisket i Stockholm till trots, närheten till fina små sjöar med möjligheten att lyckas lura en regnbåge på fluga eller en pytteliten balanspirk på isen lockar mig. Merparten av mina fisketurer går idag till sjöar eller system som håller regnbåge. I Stockholms omnejd finns både sjöar och strömmar som man kan söka fisken i.

Genom min roll som kassör i fiskeklubben för Nedre Rudan Ädelfiske så har jag haft förmånen att stifta bekantskap med fiskodlaren Peter som driver fiskodling i Vilstena. Klubben köper all fisk av honom sedan ett par år tillbaka och vi är en av hans mest pålitliga kunder. Peter är en försynt, mycket trevlig, man som drivs av att utveckla fiskodlingen i Sverige. Under nittiotalet har han arbetat i spetsen för detta och därav fått förmånen att leverera ädelfisk till nästan samtliga sjöar i Stockholmsområdet. Det är intressant att höra historierna om när han var med och arbetade på Harasjömåla kronofiske och det broilerfiske som bedrevs där under sjuttio- och åttiotalet. Fisken skulle vara stor, gärna över tio kg och det var ett fiske som gav sönderodlingen ett ansikte i fiskepress. Den fiskhanteringen är inget han är stolt över idag. Min barndomskompis Tomas arbetare också, ett tag på åttiotalet, på fiskodlingen i Sävenfors och efter det är fiske efter regnbåge inget han kan tänka sig än idag.

Flugfiske efter regnbåge är svårt och oerhört variationsrikt, trots att det oftast är sjöfiske det handlar om så måste man vara påläst om insektsliv, regnbågens födovanor i sjön (varierar mycket mellan sjöar) och tekniker som kan röna framgång vid olika förhållanden. Den stora skillnaden mot flugfiske efter öring och harr i norr är att regnbågen som är en tidvis ganska aggressiv fisk kan lockas till hugg av extrema färger. Det gäller inte bara streamers, t ex så kan en liten myggpuppa i chockrosa vara oerhört effektiv.

Vintern, våren och hösten är regnbågsfiskets föredragna årstider, vattnet är svalare vilket gör fisken mer aktiv även om insektslivet är mer sparsamt. Under mars och april dominerar fisket med attraktorflugor dvs olika varianter av streamers i gälla färger samt mot slutet flicksländenymfer. Fisket med flicksländenymfer kulminerar i maj och sländan är trots sin sparsamma förekomst en viktig måltavla i regnbågens födosök på vårkanten. Kanske är det storleken på nymfen och/eller dess förföriska gång som lockar? Nymfen är mellan 1.5 till 3 cm lång simmar längst med näckrosbälten och liknar ett mycket litet fiskyngel när den tar sig fram. Nu fungerar även imitationer av nattsländor, vattenskalbaggar (corixor) och fjädermygg.

Med sommaren kommer värmen och regnbågen som är en kallvattenfisk drar sig mot djupare vatten. Sena kvällar, nätter och morgnar kan man ha ett fantastiskt fiske men det tillhör undantagen. På tafsen sitter nattslände- och fjädermyggsimitationer.

Under den tidiga våren och sena hösten så används sjunklinan för att komma åt fisken, fisket med flugor av Booby-typ som flyter gör att risken för bottennapp minskar. På våren är fisket med så kallade tvättline-riggar mycket effektiva. På en tafs fiskar man tre olika flugtyper vanligtvis en flytande fluga längs ut på tafsen som en Booby eller Streaking Caddis medan upphängarna framför kan vara av blob-typ eller myggpuppeimitationer som gärna är förtyngda. En sådan rigg ger möjlighet att testa flera olika alternativ och fiskar mycket bra genom vattnet. Dock måste kasttekniken förfinas med mjukare bågar för att inte hela härligheten ska trassla ihop sig.

Fisken rör sig över sjön längs de födorika stråken och de går oftast längs näckros- och vasskanter. Det gäller såväl vinter som vår och kan man sitt vatten så vet man var de stråken går.


Min kompis Niklas har fiskat regnbåge i mer än femton år och jag känner ingen som kan så mycket om detta fiske som han. Hur många hundratals (tusentals?) regnbågar han har fångat vet han nog inte ens själv. Det har varit väldigt lärorikt att fiska tillsammans med honom. Liksom att hänga med Oskar, Rolle och David till Storån så ger det en insikt i någon annans kännedom och erfarenhet kring ett vatten. Det är svårt att misslyckas när man är med på en sådan indirekt guidning. Niklas introducerade för mig ett delvis nytt sätt att vinterfiska regnbåge och bäckröding på. Han har skrivit en artikel om detta som publicerades i Fiskejournalen nummer 3 2007.

Med lätta små och mjuka pimpelspön och haspelrulle så fiskar man framförallt med micro-balansare som snarare ser ut som små mormyskor. De små pirkarna agnas med maggot, bloodworms eller en liten räkbit. Pimpelspöet arrangeras i en specialbyggd spöhållare, vi bygger våra av avsågade notställ. Det är ett inaktivt fiske med mycket väntan. Det är väldigt spännande att sänka ned pirken så att den hänger ca en decimeter ovanför botten och vänta på hugget. Sedan finns olika knep för att få pirken att darra till eller lyfta och/eller sänka sig lite. Metoden är ibland så effektiv att den utklassar alt övrigt pimpelfiske på sjöarna. Vi har varit med om att folk har kommit och skällt på oss för att vi drar upp all fisk i sjön. Idag är metoden mer spridd och vi ser många som har anammat tekniken.

Strömhults Sportfiske i Småland erbjuder ett fiske efter stor vild regnbåge i strömmande vatten. Medelvikten på fisken som går i ån är över två kg och tidvis är det riktigt spännande att bedriva ett sk sight-fishing då man kan se fisken, smyga och kasta på den. Fisket är exklusivt med vilodagar för ån då inga fiskare har tillträde samt begränsat antal fiskare per år och så kostar det förstås. För tvåtusen kronor får man under två dagar fiska i fyra fyratimmars pass. Robert som skapat Strömhults Sportfiske har byggt upp arton (18!) olika dammar där fisken får gå, slussas igenom, och växa till sig innan den i omgångar får simma ut i ån. På bilden nedan, en regnbåge i mycket fin kondition som föll för en liten flicksländenymf i storlek 12.

Numera finns många fiskevatten som håller den inplanterade regnbågen, det kan aldrig ersätta naturliga ädelfiskvatten men som komplement så bidrar det till ett ökat fiskeutbud och minskar trycket på våra naturliga fiskevatten även framöver. Det gillar jag.

Dalarnas bästa öringvatten

Det är något alldeles speciellt med platser där vägen slutar och vildmarken tar vid. Där horisonten öppnar sig och perspektiven vidgas. Grövelsjön i norra Dalarna är en sådan plats, omgiven av naturreservat och nationalparker i Sveriges sydligaste fjällvärd.
Väg 70 slutar här.

Efter sex timmars bilfärd lastar vi ur våra ryggsäckar från bilen för att förbereda vandringen. Grövelsjöns fjällstation har huserat turister sedan slutet av trettiotalet och Carl von Linné var en av de första upptäckarna i området. Nu står jag äntligen här bland historia och bäcksländor, det är andra veckan i juni och sommaren har just kommit. Jag är flugfiskare sedan barnsben och har hört så många historier och läst böcker och tidningsartiklar om fiskevattnet vi snart är framme vid. Storån.

Det är 17 grader i luften och en mjuk sydlig vind smeker mitt ansikte, det känns snarare som om som våren är kommen i denna karga fjälldal. Jag går sist i den skara av fyra ivriga flugfiskare som med snabba steg går längs det som kallas ”E4:an” av mina vänner. Fluglinorna rasslar mot våra spöklingor i takt med våra steg och luften andas förväntan.








Om vädret fortsätter såhär så slår fjällbjörkarnas musöron helt säkert ut under dagen och det är ett klart vårtecken. Jag är här för att fånga öring, stor vacker brunöring. Vadarskorna landar mjukt på spången av breda träplankor som är nyrenoverad och jag skänker en tacksamhetens tanke till mitt val av nedvikbara andasvadare som jag stoppat i skorna. Vi är ivriga att blöta linorna och vi blir snabbt varma när underlaget är så enkelt att ta sig fram på.

Rolle går först och stannar ibland upp för att berätta en anekdot som han har varit med om vid någon av håarna. Rolle har fiskat i Storån sedan sextiotalet och hans två söner Oskar och David är som alltid också med på resan. Jag har ynnesten att få åka med istället för morfar/svärfar som av åldersskäl inte orkar längre. Tillsammans har de mer än 80 fiskeveckor här så det de har att berätta andas erfarenhet och bygger upp spänningen.

Fiskeutrustningen för denna tidiga sommarvecka är ett niofots spö i klass fem med en sexans flytlina. WF-linor med tydligt definierade klumpar sk sjölinor är något som nyttjas mycket i detta system, i håarna kan det vara bra att kunna kasta långt men framförallt att behärska vinden som alltid pressas igenom denna dal. Mina ledsagare kompletterar alltid utrustningen med ett extra spö som är riggat och klart med en sjunklina. Fisken äter ju alltid oavsett otroliga kläckningar eller stiltje som min nära vän Oskar säger.



Tidigt på säsongen dominerar imitationer av bäcksländor, fjädermygg och små fiskimitationer. Kommer värmen så kan torrflugefisket med små dagsländor vara oerhört spännande.

Jag bestämde mig långt innan avfärd den första gången jag besökte Storån att ett knippe sjunktafsar i olika varianter fick duga för mig. Några år och resor senare vandrar även jag spångarna fram med två flugspön i handen, det blir så mycket effektivare att kunna växla mellan en ytligt presenterad fluga på ena spöt och att i kastet efteråt kunna växla spö och låta en husmaskimitation långsamt vandra längs botten.

Jag har som många andra sportfiskare läst Nils Färnströms böcker om Storån och liksom andra har jag försökt placera håarna där de hör hemma. Om han bytte namn och ordning på dem med flit vet nog bara han själv men många sköna beskrivningar och idéer för fisket ger det. Dock är det mina vänners fiskehistorier som verkligen andas tips om tekniker och de kan prata i timmar om hur en viss sten i en hå fiskar bra under olika omständigheter. Hur vindar och temperatur ändrar förutsättningarna.

Mina odds att få fisk är mycket goda, många skulle betala tiotusentals kronor för en veckas guidning i världsklass.

Precis som i alla fiskegäng som återkommande fiskar tillsammans så myntas en stämning, en jargong, deltagarna emellan. Varje år blir vi alla påminda om saker vi gjort eller sagt tidigare. Det får man bjuda på även om det finns situationer som man inte bjuder andra utanför den invigda cirkeln på. Det skrattas gott åt historien med ”björnen” och hur vi fyra i närmare en timme smög oss runt en rotvälta för att undvika att ”björnen” skulle vilja ha Rolles tvåkilosöring som han bar på. Vi stod på tå och skrek åt Rolle att röra sig hit och dit och att nu rör den på sig etc. En annan är när jag själv tog med en linneduk istället för underlakan…


På vår promenad längs med håarna stannar jag och Oskar till vid strömmen, som förbinder två håar. Ett par korta luftkast och jag låter den lilla bäcksländenymfen i strl 14 vandra nedför strömmen. Hugget kommer stenhårt i första kastet och överraskande. Jag trodde inte att fisken skulle stå så högt upp i strömmen. Jag imponeras av styrkan och skrattar, att en öring på uppskattningsvis kilot är så stark att jag knappt rår på den. Efter lite springande fram och tillbaka längs stranden lyckas jag snart landa den. En kort vägning i en knutlös håv innan den får simma tillbaka visar att den väger prick 1 kg. Tack.



En stor portion laxöring fileas av Rolle samtidigt som vi summerar den första fiskedagen över en maltwhiskey. Det blåser en alldeles för vanlig nordanvind och det ett par sekundmeter för mycket, det går vita gäss på den största hån. Whiskeyn värmer gott där vi samlas runt fisken.
När man pratar om Storån ligger det alltid nära till hands att prata om just Färnström som beskrev detta vatten i böcker som Öring, Med streamer mot strömmen m fl men historierna jag får höra vid elden handlar naturligtvis mest om svärfar och morfar Sven, tillika skidliftkonstruktör, som tillsammans med just Nils Färnström upptäckte fiskevattnet i början på femtiotalet. Svärfar var inte sen att locka med sin svärson på årliga flugfisketurer och som svärson var det bara att gilla läget, Rolle låter inte särskilt ledsen när han beskriver hur det hela började.

Det sprakar härligt i brasan när jag får höra berättelser om flugan ”den lilla lila”, taktiken och inställningen till fisket här. Vi sitter i den lilla spartanska trästugan och myser medan nordanvinden dånar därute. Historien om när Sven upptäckte hur Färnström tog streamerflugan Muddler till detta legendariska vatten, hans smygande, och om hur han smusslade vid inloppet till en hå och tog fisk på fisk, i min slummer ser jag prickig fisk överallt. Jag somnar leende med en Royal Coachman Fan Wing, en fantastiskt vacker och klassisk torrfluga, på näthinnan.

Som ett pärlband ligger håarna på sin väg ned i Fulan. Inloppsströmmarna till varje hå lockar naturligtvis bra med fisk och jag minns fortfarande väl hur David i sitt första kast för säsongen tog en öring på 1.9 kg, då kan man snacka om att lägga ribban högt. Mina vänner här har tagit mycket stor öring under sina turer, det är i sin tur en alldeles egen berättelse.

Jag står på en sten längst ut i översthån och det klara vattnet ligger alldeles blankt. Framför mina fötter är det djupt, kanske tre meter men jag ser inte botten. Långt därute går en större fisk och av vakbilden att döma plockar den nymfer alldeles under ytan, jag låter spöet jobba och får rytmiskt men nervöst ryckigt ut tillräckligt med lina för att flugan skall hamna inom räckhåll för fisken. Min kaststil är inte alls graciös som fisket med dubbeltaperade linor som helt säkert inledde fisket i dessa vatten, hela min överkropp arbetar febrilt men många års kastande ger en tajming som gör att jag sträcker ut linan i det närmast perfekt och den lilla bäcksländenymfimitationen landar med ett plopp och bryter vattenytan.

Efter den första handtvisten pustar jag ut och spänningen släpper något, nu kan jag bara ta hem flugan och hoppas på att en fin Storåöring hittar den. Jag förnimmer känslan av vår och tänker på barnen därhemma i Stockholm när det plötsligt blixtrar till i spöet. Den meter av löslina som hänger mellan min hand och rullen susar iväg och rullen börjar knorra, några meter senare avtar allt ihop. Tusen tankar rusar genom huvudet och det sista jag tänker är förtvivlan – det var den chansen det…

Medan jag börjar ta hem linan för att kontrollera kroken ser jag att den ljusblå flytlinan rör sig i en båge mot mig, då inser jag att fisken sitter kvar på kroken men har vänt inåt land (på Storåvis fick jag höra senare). Min vänsterhand drar intensivt in linan i hopp om att kunna få kontakt med fisken innan det är försent och efter ett par sekunder ser jag något guldgult blänka till i stenramlet bredvid mig och spöet bugarförväntansfullt.
Det är en öring, en Storåöring och den är stor!

Jag skriker till Oskar att jag har fisk och behöver hjälp, benen darrar fast jag landat havsöringar som vägt många fler kilo än såhär men det är tjusningen med fisket. Jag vet inte hur det är möjligt men år av erfarenhet gör att jag lyckas hålla kontakten med den vilt stångande öringen och samtidigt spola in all lina på rullen så att resten av kampen går säkert till. Oskar ligger på en av stenarna vid sidan av mig och hojtar med tydligt lugn och pondus att flugan sitter långt in i munnen och att om bara tafsen nu håller så…
Efter några minuter ligger fisken i håven och Oskar lyfter den lugnt och triumfatoriskt, - Jonas den är stor faktiskt närmare ett och ett halvt kilo!

Jag sätter mig ned på den stora stenen och får fisken i håven framför mig, jag låter den vila i vattnet för jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla fisken som mat eller låta henne gå. Efter ett par kort med kameran tar jag med peangen ut den lilla Montananymfen i storlek 12 som lurade denna fina öringhona. Med ett kraftfullt stjärtslag simmar hon tillbaks ner i djupet framför mina fötter, jag lyfter inte på hatten som de gör i gamla fiskeskildringar men hela min kropp fylls av en enorm vördnad och tacksamhet.

Dalarnas bästa öringvatten.

Januarikyla och märlimitationer

Vintern skall ägnas åt brasfiske, det lärde jag mig tidigt när jag som ung tonåring plöjde Vällingby bibliotekets all sportfiskelitteratur. Jag rökte ju inte pipa, av förklarliga skäl, men flugbindningsgrejor, dragtillverkning och spöbyggnad var sådant man skulle ägna sig åt.

I min hylla står fortfarande böcker av kända författare i originalutgåvor. Min gudfar Lasse, som i sitt yrkessamma liv var förläggare, försåg mig dessutom varje jul med någon eftertraktad och välskriven fiskebok av bl a danske flugfiskaren Preben Torp Jakobsen. Nog lärde jag mig teorierna från grunden – en Sann brasfiskare.

Mina ungdomsvintrar i Stockholms Ström och gudföräldrarnas utlånande av sin lilla utombordare i början på nittiotalet gjorde att jag blev allt mer aktiv när snön låg. Nu var det inte bara abborrpimpel som gällde den vita delen av året. Jag hade ingen egen bil men fick låna av mina föräldrar, oftast gick det till så att jag åkte in till mammas jobb för att låna bilen över dagen när hon inte behövde den.
I december 1991 tog jag min första skärgårdsöring i Kagghamrafjärden, en utlekt trekilosöring bet i min spinnfiskade vobbler, en Bomber 15 A, på en grynna och jag hade knäckt koden.

Jag var vinterfiskare och inte längre bara brasfiskare.

Pimpelturer riktade efter abborre bokades av så länge isen inte låg i skärgården och nylonlinan på haspelrullen fick bytas mer frekvent än tidigare år. Nya lättare drag har under åren införskaffats och framförallt har flugfisket blivit något som jag nu ägnar mig åt året runt.

Att fiska på vintern i Skärgården går bra så länge inte isen ligger eller lufttemperaturen kryper alltför långt under nollan. För oss som kan jämföra den vackra och karga vintermiljön med sommarens färger, folk och båtliv blir kontrasten härlig, nästintill helgonlik. För mig är det något alldeles särskilt att vara ute nästan ensam i denna storslagna miljö den tiden på året. Det gör faktiskt ingenting att det är längre mellan huggen än under vårens bästa månad april.

Mitt första val för flugfiske av havsöring i Skärgården blir alltid en variant av streamern Wolly Bugger, antingen som attraktionsfluga i flourescerande röd/svart eller som fiskimitation i olive/vit kombination. Det mjuka materialet i svansen fungerar oerhört effektivt oavsett hur snabbt eller långsamt man tar hem flugan. Jag binder alla mina kustflugor på en krok med större krokgap (jfr Partridge´s Shrimp hook) i storlek 4, modellen har med sitt större gap en förmåga att bättre kroka fisken än ordinarie streamerkrok. Det är min uppfattning.

Med barn hemma blir inte fisketillfällena lika många som förut och jag valde denna dag att inleda med haspelspöet och ett epoxidrag ur Guideserien från Skärgårdsguiderna för att se om jag kunde hitta fisken på den badplats som jag utsett till dagens fiske. Ett fisketillfälle inleds alltid kvällen innan med bläddrande bland sjökort och gamla fiskeanteckningar, jag besöker SMHI på nätet och försöker ta reda på väder och vind. För mig viktiga förutsättningar för att kunna välja rätt plats för dagen.

Flugspöet var som vanligt riggat med en flytlina och en attraktorfluga nu när vattentemperaturen låg på någon plusgrad, men det ligger kvar vi ryggsäcken. Jag låter kasten gå i solfjäderform över viken och det lilla lätta epoxidraget fladdrar förföriskt strax under ytan, det är frånlandsvind och solen värmer nog upp vikens vatten någon tiondels grad så att havsöringarna piggnar till. Efter en halvtimme har jag vadat ut några meter i vattnet och försökt nå ett stenparti längre ut. Perfekta kast och vevstopp, draget har passerat varenda vinkel runt stenpartiet men ingen öring visar sig.

Mina tankar går till flugspöet för jag tycker att det är mycket roligare att kasta med fluga när fisken ändå inte visar sig. Det är egentligen ingen idé att rusa runt och jaga fisken med dessa förutsättningar, det är helt enkelt bättre att fokusera på en bestämd fiskesträcka och att finkamma dem med jämna mellanrum under dagen. Däremellan åker kaffetermosen fram. Skärgårdsfiske kräver tålamod och en mätt mage så fikapauser är det gott om.

Jag sneglar inåt stranden för att titta till utrustningen och då ser jag i ögonvrån något som rör sig i vattnet några meter till höger om mig. Det är inte mer än några decimeter djupt där jag tydligt ser en örings ryggfena sakta ploga omkring, att den inte skrämts av mig och mitt kastande?
Med ens blir jag blickstilla, tusentals tankar far genom huvudet – hur gör jag nu? Hur har jag lyckats vada förbi fisken utan att skrämma den? Med ett enkelt underhandskast låter jag draget landa någon meter från fisken som jag nu ser tydligt. Vattenytan exploderar när fisken på drygt två kilo skrämt rusar ut på tryggare djupare vatten. Snopen står jag kvar med vattenstänk i ansiktet. Draget har jag i rena förskräckelsen vevat in i spötoppen.

Det smakar salt på överläppen. Det är alldeles tyst.

Jag ser inga fler fiskar. Den var ensam. Det var dagens chans för mig och jag missade den. Med nedböjt huvud vadar sakta tillbaka till min ryggsäck och häller upp en kopp kaffe. Medan kaffet värmde min chockade kropp funderar jag på vad som gick fel, helt klart skulle jag ha presenterat en fluga för fisken istället för det hade förmodligen inte skrämt den på samma sätt. Efter pausen går jag med flugspöet en bit inåt viken för att spana och se om det finns fler havsöringar som simmat in på grundområdet.

Plötsligt ser jag ytterligare en öring kryssa fram ett tiotal meter längre ut, botten under fisken är av leopardtyp dvs bestående av en variation av tång, sand och större stenar. Därför är det svårt att upptäcka den.
Klassiskt havsöringvatten.

Jag är spänd och ivrig men tvingar mig själv att ta det lugnt. Det tar mig en dryg kvart att vada mig i position för att presentera flugan för öringen, nästan krampaktigt börjar jag kasta när jag är cirka femton meter från fisken.

Den är inte rädd eller verkar orolig trots att ringarna från min vadning på det lugna vattenspegeln går över den. Sedan händer ingenting. Under en timmes tid presenterar jag ett antal olika attraktor- och fiskimitationsflugor för öringarna som är i området (ja det är åtminstone två nu, ser jag). Det är som att fiska i ett akvarium men fiskarna är helt ointresserade av mina flugor. Jag ser att de äter något för med jämna mellanrum glimtar det till av vitt i deras munhålor och en gång står en av öringarna, bildligt talat, på huvudet i en tångruska.

Kaffedrickandet har gjort mig kissnödig och jag står utvadad till knäna i vattnet då det slår mig att de säkert äter tångmärlor.

Jag vet att öringar kan vara ruskigt selektiva.

Jag vet att jag har läst om sådana situationer och bannar mig själv för mina slöa tankebanor.

Med flugspöet under armen letar jag fram en fluga av mönstret Magnus, en enkel palmerhacklad fluga på åttans krok och med kulkättingögon. Flugan känns stor, för stor.
Linklipparen friserar den hjälpligt och jag knyter den på 0,22-tafsen. Nu är jag spänd för öringarna är kvar på det tio kvadratmeter stora området och mitt val av fluga känns hett. Hur kissnödig är jag? Just nu tänker jag inte på det. Kastet blir misslyckat och flugan landar säkert tre meter ifrån den närmaste öringen, irriterad börjar jag ta in lina när öringen vänder om och simmar som en tok efter min nedklippta Magnus! Tankar om att jag ska blunda när öringen hugger för att inte se och råka rycka flugan ur käften på fisken försvinner då min niofotare bugar djupt och fluglinan fräser när den släpper från ytspänningen.
Fisk!

Allt gick så fort och nu sitter den där, oerhört stark och pigg trots det kalla vattnet. Öringen hoppas och det stänker över den lugna vattenytan. Solen skiner och det är vackert väder slår det mig när jag tittar upp ur vad som nästan var en dröm. Fisken vältrar sig i ytan och jag undrar om knuten ska hålla. Ett par minuter senare har jag strandat och klubbat en blanköring på dryga två kilo. Vilken vinteröring.

Senare samma dag ringer jag min kompis Peter från bilen och han bekräftar att just där, på den badplatsen, så har han hört många flugfiskare som har haft ett bra fiske efter vinteröring. De kan just under de kalla vinterdagarna ses rota i tången för att få fram godsakerna.

Sedan den januaridagen, där på Muskö, så har jag alltid imitationer av tångmärlor i min flugask.

På permission bland Härjedalens storöringar

"We´re jamming..." de mjuka reaggetakterna fyller bilkupén, utanför är det hett, närmare trettio grader i skuggan. Det är sommar och brytpunkt mellan åttio och nittiotal. Utanför passerar Dalarnas faluröda kåkar längs väg 70 i revy. Jag har fått tre veckors permission från min värnpliktsgörning på KA4 Gotland och jag, Tomas och Johan tittar förnöjsamt på varandra. Bob Marleys klassiska mjuka baktakter får sinnen att gunga. Mina föräldrars röda Audi 8O tar oss varthän vi vill och vi är fria.

Vårt sikte är inställt på fiske i den oansenliga västvallatjärnen utanför Hede, att det slutligen skulle komma att handla om storöringsfiske var inget vi ens hade en tanke på då. Rödingarna som upphetsat simmade i stim vakandes fram och tillbaka över tjärnen om nätterna var det vi mindes. Svårfångade men lockande och ingivandes hopp. Vi övernattar i min morbror Anders stuga i Västsätern. Ett smidigt boende med rinnande källvatten ur slang, gasolspis och gasolkyl.

När vi anländer till stugan på eftermiddagen så ser vi två bilar utanför och förvånat knackar vi på dörren. Min morbror hade sagt OK till att vi fick låna den och vi blev därför överraskade. Synen som möter oss är än mer överraskande, det stånkas och stönas innanför dörren innan en man krypandes öppnar den och liggandes väser välkomna. Vi förstod först senare att han var rullstolsburen. Det luktar gammal fest och riktiga män. Ett antal glada, trötta och överförfriskade män befinner sig lite överallt i stugan men alla väkomnar oss glatt.

Vi är i tjugoårsåldern, lite försynta när sådana syner möter oss men förklarar i alla fall att vi är här för att fiska i Västsätersjöarna. "Jamen förfan vi ska bara städa och sen dra hem så det blir bra". Dagen efter berättar vi om upplevelsen för Anders som skrattar och berättar om det galna kompisgänget som är beryktade, en av dem är bröder till en, i länet, mycket känd skald.

Rödingen i tjärnen är svårflirtad, ett antal nätter går vi lottlösa. Umgänget är glatt ändå, vi sover länge på dagarna och gör, vad nu tjugoåringar gör, i väntan på nätterna och fisket. Min flugfiskeutrustning består av ett välanvänt Daiwa glasfiberspö i klass sju med svart foamhandtag. En dubbeltaperad flytlina från ABU och rullen, min favorit en ABU Diplomat 178 i mattsvart metall. Andra kvällen sitter jag på den vingliga lilla bryggan utanför fäbodvallen och kastar mot enstaka rödingvak. Tomas sitter bakom mig, han har tagit en paus från fisket och kanske en gång för mycket blivit irriterad över den nyckfulla rödingen? Vi pratat lågmält med varandra medan jag fiskar.

Mitt i en mening, en virvel, stor fisk, precis på kastavstånd framför mig. Tomas tystnar, jag kränger till där jag står på knä för att vrida min kroppshydda så att kastet blir bra. Nattsländepuppan landar med ett "plopp" mitt i vakringen. Tystnad, det känns som en evighet innan vattnet där flugan landat överraskande exploderar i en virvel. Det smäller till i fluglinan och jag höjer spöet i ett helt obefogat mothugg. Fluglinan rusar mellan mina fingrar på vänsterhanden, jag fattar snabbt och försöker resa mig upp för att få kontroll på situationen.

Framför mig ligger löslinan i stora slingor på bryggan och mina skor. Jag har bara kommit halvvägs i försöket att ställa mig upp. I ögonvrån ser jag det jag fruktar, min högra fot vilar på linan och jag hinner inte flytta foten förrän fisken där ute i mörkret dragit iväg med såpass mycket lina att det tar stopp... Ett "klick" är det enda som hörs utöver min upphetsande andning. Linan är av, kommer flygande tillbaka, emot mig. Flugan sitter kvar i fiskens mun och 0,20-tafsen mäktade inte stå emot den tunga belastning som ett direkt stopp gav.

Mitt vrål "faaaaaaaan" ekar över fjällvidderna, bakom mig fnittrar Tomas som i chock. Vad VAR det? Var det röding? Var det öring? hur mycket vägde DEN egentligen?

Tusen tankar, smärta och ångest. Vi pratar oss ur det hela och jag bannar mitt slarv med löslinan. Natten är snart över, dimman vandrar in över tjärnen och kyler ned insektsliv och ytvatten. Frågorna återstår...

Tomas är mycket intresserad av teknik och framförallt av min morbror Anders solcellsdrivna fjortontums tv. Han bränner många timmar framför den, var det inte fiske vi var här för kan man undra? Konstitutionsutskottet (KU) fick sitt publika genombrott med den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Under veckan direktsändes utfrågningarna och ledamöterna i KU blev tv-kändisar. Många minns säkert den omtalade ordväxlingen mellan Carl Lidbom och Anders Björck. "Trams" sade Lidbom om Björcks frågor om buggning varpå Björck svarade med ett "Vet hut!".

På den fjärde natten smyger jag i det kolsvarta på skogssidan av tjärnen och plötsligt förnimmer jag en plog i vattenbrynet framför mig. Jag lyckas trots min nervositet få ut ett litet skeddrag av modellen Salamander, 10 gram i silver/svart/vit. Direkt efter nedslaget vevar jag draget mot rörelsen jag tidigare såg i vattnet framför mig och då tar det tvärstopp innan min ultralätta haspelutrustning kvider när den ger ifrån sig en, två, fem, tio meters lina i en enda rusning. Jag hojtar över tjärnen även denna natt men av lycka nu. En stund senare håvar jag en öring, en stor fisk, och det fullkomligt dånar inom mig. Känslor som rusar och tankarna att jag klarade det. Kontrasten till den svala mörka, tysta, fjällnatten är total. Efter någon stund hörs en nyfiken fråga från andra sidan tjärnen "Är det en öring, vad väger den tror du?"

Vågen visar på 1.6 kg och på Turistbyrån i Hede kan man erhålla Härjedalens storfiskemärke om man väger in öring över ett kg.

Dagen efter är invägning men även dagfiske för nu vet vi vad som simmar omkring i tjärnen. Tomas håller sig inne framför lillbildsteven men lämnar huset efter ett par timmar med nya citat från tv-showen. När han kommer promenerande så vakar det i den lilla viken som är full av näckrosor. Han skämtar något och skickar ut ett litet skeddrag i Salamandermodell, vad annars. Kastet blir perfekt och landar mitt i vakringen. Inte dåligt (!) med tanke på att han gjort så få kast innan dess denna vecka. Som väntat så hugger det direkt, en dramatisk kamp bland näckrosorna följer. Tillsammans kan vi så småningom se till att öringen som väger 1.3 kg landas. Vilket fiske!

"Dä må int va samma öring" säger gubben bakom disken när vi dagen efter att jag varit nere kommer med Tomas öring för att införskaffa ytterligare ett storöringmärke.

Bakgrund

Viljan att berätta finns där... Att få skriva av sig när längtan blir för stor. På min hemdator ligger många olika worddokument som handlar om fiskehistorier eller fiskeminnen - färdiga eller lösryckta historier.

Till vilken nytta? Kanske artiklar för fiskeblaskorna, nu har jag bestämt mig för att lägga ut dem på nätet.

Mycket nöje.