B3-fiske och Kickers

Det är åttiotalet när det är som bäst; pojkar och flickor är hårt indelade i synthare, hårdrockare och Hip-hopare. 1986 är Stockholm en ren ungdomsgård, hela innerstan kokar av musik och ungdomsrelaterade hyss. Förorterna är laddade som ett enda långt förspel och allt handlade om vad som skulle hända till helgen. Var?, När?, Hur? Fest? eller Jidder?

Fiskenördarna var där med och planerade, men så långt ifrån de läckra och åtråvärda Takano-brudarna med spraylugg och axelvadd som hängde i skolorna och i Kungsan. Vi fiskenördar stod och tryckte längs räckena till det betonginramade strömmen, bara namnet Ghettot säger väl allt. Siktet var på laxen och havsöringen, den lekande och inte fredade fisken i strömmen. Fisket var allt eller nåja nästan allt - det var bara trehundra meter till Kungsan och knappa hundrameter till Clock hamburgerrestaurang på Regeringsgatan. Där fanns det där andra...

Fiskenördarna kom från alla förorter och möttes i city runt strömmarna, men nördarna var inte bara nördar: Acke (eller mer känd som, Karate-Acke, en i Farsta/Loafersgänget - de gick alltid i finbyxor och loafers för att särskilja sig från andra Kickers och kunde lättare komma under polisen vid tjafs) som hängde med Micke (som röstades fram till årets Stockholmare efter att ha kastat sig ned på tunnelbanespåret och räddat en ung kille undan en säker död), Klasse med nävarna och hans vapendragare Anders från Akalla-gänget...

Inne bland luckor och lekfisk regerade Magnus Herou, Johan Abelsson, Percy, Dansken, Amerikanen, Nille, Rolle, Peter Björklund, Birger Stahre, Finn-Peter, Södertälje Finn-Peter m fl De levererade varje höst. De var rollmodeller med sina tiofotare, Ambassadeur 6500 C och 0,50 nylon - den hårda skolan grabbar som med den rätta utrustningen skapade drömmar om att dänga bly mellan broarna. De hade råd att dänga med sänke och Rapala, vi andra band gälla tubflugor för att försöka efterlikna storlek och färg. Idag kör ingen i ghettot med mindre än tolvfotare och 0,60 nylon eller flätlina, få om ens någon av dagens fiskare tror att Peter Björklund landade sin 13,4 kg drömöring på en tiofotare med 0,45 nylon mellan broarna...

Vilka lirare våra rollmodeller var… de lämnade alla Strömmen och Ghettot under slutet av åttiotalet för att jaga blank havsöring i skärgården, båtar hade de och det suktade oss andra. I denna historia kanske fokus är på något annat men de var alla grymma sportfiskare. Acke som särskilt regerade en höst på Klacken när Norrström var stängt, plockade tio-femton havsöring varje natt på ”spinnfluga” med Rapala J-9 i den egenmålade färgen körsbär – ett tag var det det enda alla fiskade med.

Spinnfluga var under utveckling, bly var tillåtet. Finnarna i Strömmen och Älvkarleby var föregångarna. Fiskeutrustningen inhandlades på Åhlens City (jomen de hade en enorm sportfiskeavdelning) medan bonkade besor bars till Fiskarnas Redskapshandel för fotografering, pärmarna med foton ligger där än!

Tubflugorna bands på örontops och var aldrig mindre än 6-7 cm. Dagens fiske med minimala laxflugor eller mjukt långt hår som simmar i vattnet var fjärran. Det man helst hade i linänden var en Rapala J-9 eller J-7 i flourescerande orange men de var dyra: 29 spänn för en J-7 var mer än plånboken tålde.

"Back2crime" av Ways & Snow på gröna linjen

Vi var aldrig del av det där, men ryktena gick om ”Kungen av Kungsan” och hans anhängare och antagonister. En del blev så småningom kända tv-profiler (Paulo) medan andra som Liam blev yrkeskriminell men sedermera kristen och omvänd. De var idolerna det snackades om, att slå först och fråga sen var maffigt men att tjejerna inte föll för den sortens våldsideologi var inget vi pojkar i förorten brydde sig om.

Jag gick och såg filmen om 1986 års upplopp, Stockholms natt, ett par dagar efter premiären och det tjafsades även bland biosalongens rader mellan hormonstinna alfahannar. I den tiden växte vi upp, jag mailade fram och tillbaka med Roine för något år sedan och då gjorde sig minnena påminda:

Kungsan, där allt hände...

Jonas:

"- Ja visst Klasse med slagsmålsnävarna och Skrikanders! Vilka profiler, någon gång när vi var sexton så kom jag och Janne förbi Ghettot vid elvatiden på en fredagskväll. Vi möttes av en stum Anders som stod och pekade ned i strömmens virvlar och en Duracell hoppande Klas…

Ingen av dem fiskade men efter par minuter gick det upp för oss att de hade stått och fiskat tidigare när ett kickersgäng från Kungsan kommit förbi och sagt något dräpande för att mucka – vad de inte visste vad att en av de de mötte inte kunde lägga band på sin mun (Anders) och att den andra var en riktigt elak jävel med nävarna. Bråk uppstod som så många gånger denna sensommar, Klas hade sänkt tre av killarna direkt men deras tjejer hade kastat Anders ryggsäck som var full med fiskeprylar och bly så att den sjönk som en sten i vattnet... ja gänget var inte kvar så vem vann?”

Full lucka på Operan, där ute i djuphålan mellan femte och sjätte pelaren vilar fisken på sin vandring uppför Mälaren. Hur många kast jag har gjort där i mina dar?

”Om det verkligen är sant? Jag vet inte men den kvällen stod Anders hela tiden och svor och försökte fiska upp nåt han såg i vattnet och Klas ville att vi skulle lämna in spöna på Clock på Regeringsgatan för att gå ner till Kungsan – ”-för jag svär att de är där, vi plockar dom en gång för alla!!!””

Jag och Janne drog till Operan och drillade öring, de där grabbarna var alltid lite mer än oss….

Det här var på den tiden då Percy la hundrameterskast vid Rosenbad för att fiska av Pilträdens överhäng på andra sidan, då Tysken och Rolf plockade besa efter besa på ångbåtsbryggorna utanför Sheraton (javisst det fanns två bryggor där då) och då vi härjade på Strömsborg med nattklubben Strömsborg vars bar hängde ut över grundområdet. Hur många havsöringar vi tog? jag vet inte men vi spenderade hundratals timmar på spinnfiske, spinnfluga och mete och visst blev det bra personbästa på havsöring och lax för alla som hängde här inne. Hur många hamburgare klämde vi på Clock kollandes på MTV eller på Kungsträdgårdens kebab för att värma oss? Hur många gånger skämdes vi när vi satt på tunnelbanan hem med besa i ryggsäcken, stinkades räkspad och gammal bläckfisk? Hur många gånger tog vi pendeltåget gem istället för tunnelbanan till Värsterort för att slippa träffa de coola polarna?

Sist jag träffade Anders var 1989 , då var han hantverkare som reste utomlands med jämna mellanrum. Vad hände sen? Två barn och villa?

Roine:
”Husby Klas, kompis med Anders menade jag. Från strömmen, från Strömmen a´la 8o-och 90 tal. Han fick sina första öringar tidigare än dig, då du fiskade med silverkoster 28 gr och teleskophaspel a´la Birger runt åren 1981-83 och drog fina öringar runt Strömsborg, inför våra stora ögon. Klas fiskade med de riktiga noviserna därinne...Johan Abelsson, Magnus Herou och Percy.... 1980 fiskade en tolvårig Klas med räka under Stallisbron på full lucka när han fick ett napp som höll på att slita med både honom och spöet, en DN fotograf spatserade tillfälligt förbi och förevigade det hela, en 4 kilos Gullspångsöring i famnen . Under de tidiga åren satte man just lite Gullspångsöring i strömmen. ”

”1984, i mitten av oktober, också på full lucka under stallis, fick han en 90 cm lång och kraftig hanfisk på Rapala ("det bara stannade under bron"), som "Amerikanen" sedermera vägde till 6 kilo på en billig nyckelringsvåg. Fisken var en bjässe. 90 cm, hanfisk, grov över ryggen, inte utlekt.”
"Alla jag pratat med säger att den måste ha vägt mer" sade Klas då det gick upp för honom att vikten inte kunde stämma.

Han har inte glömt öringen , och förbannar fortfarande vågen. Jag var inte med någon av gångerna, men har sett korten och fått skildringarna noggrant återgivna.
"Amerikanen" ? Jo, den storfiskande mannen med jensenpirk under stallis på 70- och 80 talet , som fick veta en hemlis av "dansken". Dansken som i smyg hade kunnat fiska helt ensam till en början, vid Karl Johan slussen, som stod öppen då norrströmluckan var ur funktion.
"Kom med, men säg inget" sade "dansken
"Nej då" svarade Amerikanen.

Kvällen efter hade ryktet spridit sig att Amerikanen hade fått en lax på 12 kilo, och dansken kunde inte längre ensam stå och dra stora öringar på bryggan vid Karl Johan Slussen.
Det var den Klas som ringde, fast vi pratade inte om ovanstående, men det är sånt man minns, lite nostalgiskt, och får ett sug att åka in till strömmen och fiska.

Men när man kommer in frågar man sig: Vart tog alla vägen...?

Rödingarna i tjärnen

En skoterled rakt in i djupaste granskog uppkört för denna gång men snart kommer snön och sätter igen spåren. Utan vägvisare i väglöst land är man ständigt förlorad.

Norrlandsvintern är kall och luften är torr, trots att kvicksilvret pressar sig nedåt tjugo minusgrader så beger vi oss ut i mörkret. Det är ruggigt tidigt och jag fryser redan i min flytoverall när vi vandrar mot bilarna. I andra stugor råder julefridens lugn medan jag har svårt att vara still. Familjen snusar lugnt i den mörka fjällstugan när jag blir upphämtad av min kusin och hans kompisar.

Kängorna knastrar i snön när vi lastar in ryggsäckar, pimpelutrustning och proviant i de fyrhjulsdrivna bilarna. Småprat och dämpade skratt, luften är laddad som alltid när man är på väg mot äventyr som ingen vet hur de ska sluta. På släpvagnarna vilar skotrarna som ska ta oss ut i Härjedalsskogens oländiga terräng.

Finväder, fjällvintern sprakar och högtrycket lovar gott för fisket, en kopp varmt kaffe sittandes på skotern, en paus i mullret och plötsligt önskar man att man inte var någon annanstans.

Det är äntligen dags.

Det har sedan ett par år funnits en tjärn långt inne i skogen där rödingen går till. För ett många år sedan satte Lars och hans kompisar ut femtio rödingar på ca 500 gram i en enslig tjärn som ingen hittar till. Tjärnen är inte stor knappa sju hektar men djup så att man tror att den är bottenlös när man låter blänket sjunka... Den ligger fint inbäddad i skogen och det är bara skogsägaren själv som hittar till den lilla tjärnen, inga vägar eller stigar leder hit.

Det är mitt emellan jul och nyår och mörkret och kylan är midvinter hård, klockan är inte mer än sex på morgonen, så startar vi skotrarna för att ta oss de tre milen i otillgänglig skog och djupsnö till tjärnen.

Vad får ett par fiskeintresserade män att satsa tiotusen kronor av egna pengar på att förstärka ett småskaligt rödingbestånd i en tjärn som är så svårtillgänglig och svårbevakat?

Visserligen ligger tjärnen på mark som en av dem äger men vad händer om andra får reda på detta? En liten tjärn som nätades oerhört flitigt förr i tiden. Ser man långt tillbaka så finns historier om tre-fyra och till och med fem kg:s rödingar som fångats här. Granskogen växer tät ända intill vattnet och flugfiske skulle bara kunna fungera från flytring eller en liten båt. Det får jag veta är vad de verkligen ser fram emot, kanske redan i sommar. Tjärnen är näringsrik och djup med åtminstone en kallkälla så förutsättningarna för ett bra rödingbestånd är verkligen goda.

Det är första gången de fiskar sedan isättningen och jag får vara med. Jag har svårt att tro att de alla har hållit sig ifrån sjön under en sådan lång tid men de hävdar bestämt samma sak allihop, det är idag som det första provfisket ska ske. Det är på nåder, det diskuteras nästan på allvar om jag ska bära huva under transporten så att inte platsen avslöjas. Till sist kan jag som nollåtta ändå anförtros en egen skoter och får förstås ligga sist i ledet. Det drar kallt i ansiktet trots att jag kör med ansiktsmask under hjälmen, jag ska på en spännande fisketur och har allt utom det mest väsentliga med mig: kameran. Mobiltelefonernas intåg gör ändå att fångster kan dokumenteras men bildkvalitén blir förstås lidande för mig som är van att ratta en Nikon D50.

Minibalansare agnad med två maggots, någon som känner igen konceptet? Rödingens teckning var mörk, kanske var det en av dem som höll till i djuphålan året runt?

Min stolsryggsäck som kränger på ryggen är fylld med pimpelspön och blänken, mormyskor, minibalansare och blinkpirkar. Maggots, räkor och Edamerostkulor skakar tätt intill varandra och trängs med kaffetermos och gulaschen i mattermosen. Någon pratar sig varm om rödingmäsk som finns med i någon av mesarna. Ja fiskegrejor har vi med oss och förlängning till motorisborren för isen är nog närmare en och en halv meter tjock.

Väl framme borras det frenetiskt, mest för att isen verkligen är nästan halvannanmeter men fiskeivern går inte att ta miste på. Allsköns prylar åker i hålen och det tar faktiskt inte lång stund innan flera av oss hojtar till och spöna böjs till lättade skratt. Rödingar i mängder hugger på våra krokar, de flesta är små på upp till några hekto men med jämna mellanrum kliver fisk på upp till två kg på och då hörs det ordentligt!

En troféröding vilar på isen, kusinen tar fram den för honom så obligatoriska tändsticksasken som finns med på alla hans foton. Ibland skämtas det om att det "är ju den största modellen på tändsticksask"

Vädret vänder, fjällväder, fisket blir inte lika fröjdsamt. Några oroar sig för hemfärden, det mörknar snabbare vid lågtryck.

Hopplöshetens udde

Hopplöshetens udde - jag stod där utvadad och kastade mot fisken som vakade strax utom kasthåll. Det är alltid den fisken man pratar om vid tältlägret, den fisken är alltid störst och det är den man drömmer om.

I ett av Sveriges mest kända storöringvatten är den flugfiskekvoterade delen indelad i ett antal håar som hålls samman med ett pärlband av fina små strömmar. Några av de största håarna är stora som små insjöar och deras näringsrika biotop gör det möjligt för öringen att trivas och växa sig stor. Fjällområdet har besökts av turister sedan trettiotalet och Carl Von Linné var faktiskt en av de första upptäckarna av naturen i området. I början av sommaren 1936 vandrade två tonåringar, Sven och Nils, över fjället med lätt packning och varsitt flugspö tillverkat av splitcane med infettade fluglinor av silke mot håarna i den övre delen. De var pionjärer men såg det inte så själva. Det fiske de upptäckte och under många år återvände till blev sedan vida omskrivet tack vare den blivande journalisten och författaren Nils.

Någonstans söder om Treriksröset, väntan på Sveriges egen tundra. Varför hugger inte fisken? När vänder vädret? Fanns svaren så skulle pauserna inte vara så många den resan...

Den sista av de sju håarna heter Nedersthån och den finns en udde men en ståtlig gammal tall på som fortfarande lever. Fotografier i Nils böcker visar på att det är samma träd, nu som då men med långt flera år på nacken. Från den udden når man all vakande fisk i hån men det kräver stort tålamod att smyga och vänta in fisken. Udden döptes av någon till "Hopplöshetens udde" (vilket den heter fortfarande i fiskeguiden) eftersom man då liksom nu får sitta på timmar på knä och stirra ned i det humusfärgade vattnet i väntan på storöringen. Och den går här, storöringen, varje år visar sig det fiskar som är uppåt två kilo eller mer på, naturligtvis, drygt ett kastavstånd... Det finns historier om att tillsynsmannen har nätat en öring på fem kg i jakten på gädda.

Havsöringsfisket med sin väntan, tjusning eller ren plågan? förr eller senare så kommer fisken in i viken eller om den redan är där så kommer den få för sig att hugga snart...

Enligt fisketillsynsmannen Ralf så innehar förmodligen Sven fortfarande storöringrekordet från denna udde och det lyder i så fall på 2,4 kg fångad på en liten dagsländeimitation. Jag fick aldrig möjligheten att besöka detta vatten och just denna Hopplöshetens udde tillsammans med Sven men jag kan känna historiens vingslag när hans barnbarn och tillika min goda vän berättar historierna när vi befinner oss här bland storöringar och när vi inte når den vakande fisken - hopplöshet.

Blanka dagar kommer och går i allt fiske, vad är det som driver en att återvända till vatten eller platser där man tidigare kammat noll? Är det för att behärska eller till och med besegra hopplösheten? Ja för mig är det så och det är sant som de säger att om det bara vore att gå ned och fånga sin fisk utan ansträngning, vad skulle då vara lockande?

En annan dimension i fisket är längtan, längtan efter outforskade vatten såväl som att återvända till den där stenen eller strömmen för att återigen få lägga ut flugan eller draget där stor fisk tidgare har lurats upp. För ett par år sedan så återvände jag till min barndoms flugfiskevatten där allt började: Kvarnån i Hede. Bäcköringarna i det mörka åvattnet förtrollade mig under många somrar och till slut lärde jag mig att behärska den grunda och smala ån när jag landande flera bäcköringar över halvkilot och med topp på 850 gram. När jag återvände fann jag en sönderfiskad å med än lägre vatten, poolerna som alltid höll fisk på upp till halvkilot fann jag inte tillbaka till längre. Jag vet inte om jag väntat mig att se att allt var som förr men det står klart att minnena av ånär bland det bästa jag har.

Häromkvällen paddlade jag över blankt och djupt humusfärgat vatten tillsammans med två erkänt duktiga regnbågsfiskare. Sjön låg tidvis helt blank men inte en fisk visade sig, inte en känning för någon av oss på ett par timmars fiske. Tankarna återvände till Hopplöshetens udde. Undrar om det fanns någon fisk överhuvudtaget i sjön? Regnbågsfiske är också ett nyckfullt fiske som så mycket annat.

B3-Bonker, upphovsmannen talar ut...

Ja, jag ska erkänna att jag är upphovsmannen till flugan med det fula namnet.

Visst det är inget nytt mönster, det bygger på det klassiska mönstret Wolly Bugger fast med en färgkombination som är attraktiv för ostkustens havsöringar.

Originalmönster, bindbeskrivning:
Krok: Partridge Saltwater Shrimp strl 4
Stjärt: Marabou Fire Orange samt två strån flashabou
Kropp: Chenille svart samt svart palmerlindat hackel säkrat med korslindad nylon i 0,15
Huvud: Guldskalle 3 mm
Bindtråd: Svart

Bindtips
Genom att krysslinda en bit nylonlina genom palmerhacklet så skapar man en mer hållbar fluga som bättre står emot havsöringens vassa tänder. Genom att lägga en droppe superlim längst in på marabout intill kroppen kan man undvika en maraboustjärt som hänger upp sig i krokböjen. Kroken jag rekommenderar har ett större krokgap än en vanlig streamerkrok och är saltvattensbeständig, det större krokgapet medför en bättre krokning och färre tappade fiskar enligt min mening. Underskatta inte att lägga in några få strån flashabou i stjärten, jag är helt övertygande om att det ökar attraktionen ytterligare.

I min ask finns varianter där färgen bytt plats (Svart stjärt och fire orange kropp/hackel) eller där en fire orange kula alt en mörk tungstenskula ersätter guldskallen. Under den kallaste perioden så fiskar jag den oförtyngd dvs utan skalle för att den ska kunna simma rikigt grunt och långsamt utan att fastna i botten. De största flugorna i min ask är närmare åtta cm medan de minsta binds på en tians krok och inte mäter mer än 2 cm i längd.

Storyn...
Hur kom den till? En oktoberkväll 2001 i fiskebutiken som då hette Stockholms Sportfiskebutik satt jag tillsammans med butiksföreståndaren och fiskekompisen Peter Berggren och spånade om effektiva havsöringsflugor. Fram tills dess hade jag mest fiskat med transparenta mönster som Spiggimitationer året runt medan Peter gärna öppnande det nedkylda vinterfisket med t ex en gul Zonker. Vi lärde oss mycket av varandra genom att fiska tillsammans.

Runt den här tiden var ett av de mest popuära havsöringsdragen den röd-svarta Sandgrävlingen, draget låg framför oss på bordet och vi funderade över effektiva mönster att ta med på morgondagens fisketur. Sagt och gjort under många garv knöt jag ihop en Wolly Bugger i Fireorange och svart och döpte den snabbt till "B3-Bonker".

Dagen efter fiskade jag och Peter på Muskö och jag landade en blanking på närmare tre kg på flugan. Samma kväll hade vi en kurs i flugfiske efter havsöring inom ramen för Sportfiskeskolan/ Stockholms Sportfiskebutik och namnet var satt och kommunicerat. Den säsongen landade jag över tjugo havsöringar på flugan där mer än hälften var blankfisk som fångades i skärgården. Under en tid band jag och sålde flugor i butiken och färgkombinationen spreds under namnet B3-Bonkern.

På bilden: Wollybugger i varianterna oliv samt B3-Bonker, Rävhårsstreamern i grizzly samt Spiggen och en naturfärgad Zonker. 40 spänn styck - som hittat!

Varför namnet B3-Bonker?
B3 är ett uttryck som används i Stockholms Ström och står för Bilar, Besor och Betong - B3, (finns på www.fiske.nu/fks) och i min värld var en fluga med klara attraktionsfärger en fluga för tröga vinterståndare (läs besor*). Visst hade jag landat många fina blänkare på färgglada flugor under tidigare kalla vintrar men namnet lät roligt och medgav en del häcklande vilket jag gärna stod ut med.

Under en flugbindarkväll med Nedre Rudans fiskeklubb påminde mig fiskekompisen Niklas Larsson om att jag faktiskt är skyldig till mönstret. Idag generar en sökning på B3-Bonker närmare fyrtio träffar på Google och det är kul att se att en del kända fiskeprofiler som jag inte träffat refererar till mönstret. Flugan är idag ett förstahandsval hos många av mina havsöringsjagande kompisar (inte bara under den kallaste vintersäsongen) och visst fungerar den lika bra på annan prickig fisk...

Grabbarna i Troutbum-filmerna väljer en Wolly bugger om de bara får ha med sig ett enda mönster oavsett vilken fisk de ska fånga. Borde maila dem om att sprida färgkombinationen vidare...

* besa = utlekt, mager och som föda otjänlig havsöring

Fiskeresor i Sandåsland

Tankarna för mig dit allt som oftast, trots att jag lever ett rikt sportfiskeliv i Stockholm med allt vad det kan erbjuda så är det något alldeles särskilt med Sveriges sista vildmark. De enormt huggvilliga harrarna, mystiska rödingarna och de urstarka öringarna i Sandåslandets strömmar är inte alls lika stora som förr i Hans Lidmans målande berättelser. Det är ändå det att jag befinner mitt i naturen tillsammans med några goda vänner som också njuter av vidderna, det oförutsägbara vädret, det enkla livet i tält och myggen...

Resorna har blivit många under åren och visst har de blivit kortare, dagens familjeliv med försörjaransvar har påverkat längden på resorna. Förr låg vi ute i tio dygn i sträck medan vi idag nöjer oss med hälften av dygnen och kanske ett mer intensivt fiskande. Det händer att jag får frågor från kompisar som uppskattar vildmarksliv och vandring i fjällvärlden. På frågan om det får följa med så svarar jag uppriktigt att man måste, för att kunna dela vår upplevelse, vara sjukligt intresserad av sportfiske. De finns de som inte tror mig när jag berättar att jag och mina kompisar fiskar mellan10-18 timmar i sträck (!) under våra vistelser däruppe.


- Vad är det då som lockar?

Är det de minutiösa förberedelserna med packning av tält, matlistor och kläder som görs om och om igen inför varje resa för att se över totalvikten? Det eviga och stressade sista minuten flugbindandet? Eller känslan när man tar det första steget ned på vildmarken från en dånande helikopter och inandas luften och friheten i Sveriges sista vildmark? Att få vara en liten del av en så storslagen natur?
- Jag blir aldrig klok på vilket men varje år i slutet av juli så är mina tankar där, bland sandåsar och strömmar och fjälljokkar, särskilt de år som jag av någon anledning inte kommit iväg.




Det var i dessa sandåsland som TFF - Tjålmejaure Flyfishing Friends bildades. Vad är det mer än den engelska ordleken? Är det mer än några kompisar som tillsammans prioriterar flugfiske i vildmarken framför annat? Det är minnen, delade minnen, den första turen gick till Tjålmejaure norr om Råstojaure. Det var då allt började...

Mygg, mygg och åter mygg! Chocken är lika stor varje år och den lägger sig snart då man redan vid första frukosten inser att med varje tugga gröt följer det med ett tiotal mygg in i munnen. Det finns inget annat att göra än att ignorera flygfäna. Jag minns en av helikopterpiloternas historier om när han hämtade upp två fiskare som legat en vecka vid Harrejokka. De hade glömt tält och myggmedel... hur de såg ut och mådde när han hämtade dem...

Minnen, som den där berömda harrnatten i Tjålmejaure…
Vi var trötta efter ett fiskepass med lång vandring längs en underbar fjälljokk. Hade vi fiskat i femton timmar i sträck? Mätta efter att ha drillat röding till vansinne var Johan ändå inte sen att rusa ned till den spegelblanka sjön som ideligen bröts av kraftiga vak. Sjön som vi passerade på vägen hem till tältlägret. Vi andra för trötta för att reagera, sätter oss ned på sandåsen och småpratar, långt därborta förbereder sig Johan. Det är kallare nu, mitt i natten, kanske tio grader och myggen har gått och lagt sig. Johan drar ut lina och kastar, vi fortsätter att prata. Någon säger något om småfisk och att Johan ens orkar kasta. Fanns det något kaffe kvar? Ingen vill ändå gå och lägga sig.
Johan gör sitt andra kast med GH & Sedge längst ute på tafsspetsen. Plötsligt ekar ett vrål över vidderna. Tunga plask och tjutet från en flugrulle bryter tystnaden. Plötsligt står jag upp, vad skrek han? Oskar skrattar och härmar innehållet i Johans vrål medan han springer ned mot vattnet och den vilt kämpande Johan ”DET ÄR EN GRIS!!!”

Det är så mörkt som det kan vara i Lapplandsnatten när klockan är kvart över ett. Skymning skulle man kalla det i vilken svensk stad som helst. Till och med jag fattar nu att Johan har nåt riktigt stort på kroken. Vi bevittnar alla fajten, Det är en stor harr, en troféfisk, väl i håven visar vågen på dryga 1.3 kg. Efter detta fiskar alla aktivt som i trans. Trötta ben och kastarmar är som bortblåsta. Vi fångar alla harr på upp till dryga kilot. Det kläcker nattsländor stora och brummande som små bin och det är så mycket mat i vattnet att det är svårt att få fisken att upptäcka våra flugor. Johans harr är det största denna natt och jag kan stoltsera med en harr på 1.1 kg. Vi sov länge dagen efter.

Minnen, som när vi lottades att fiska i den kvoterade delen av Råstoätno...
Det rinner in vatten i nacken på mig och trots att jag under vadarjackan och helvadarna har alla kläder jag har med mig på mig/under, så fryser jag, jag skakar. Det är inte mer än en timme sedan helikoptern från Kallax Flyg släppte av oss uppe på sandåsen som följer Råstoätnos flöde som en vägg och tälten har vi precis lyckats få upp. Detta första dygn vid det kvoterade flugfiskevattnet Råstoätno faller mer än 40 mm regn. Det blåser mellan 5-10 sekundmeter. Gå och kasta, gå och kasta, hålla värmen, hålla värmen. Jag är inte kontaktbar, jag ser inte heller någon av de andra. Regn och rusk överallt – det går inte att komma undan. Älven stiger hysteriskt, ett par decimeter på några timmar och regnet gör att vi finner det bättre att fiska och röra på oss än att ligga kvar i tältet och frysa. Vattnet blir brunt som lera, det är svårt att skilja luft från vatten, regndroppar som hänger i mina ögonbryn droppar ned på näsa och i mun. Vad ser fisken i den här sörjan, varför befinner vi oss här egentligen?

Korta samlingar, vi peppar varandra. Kokhett pulverkaffe bränner sönder tungan när vi sveper det på stående fot. Vi kämpar med korta kast och snabbsjunkande tafsar i den strida lerbruna strömmen, det känns som att molnens fuktiga dimma hänger samman med marken. Oktobernätter ligger närmare i tankarna än ljuvliga och myggiga sommarnätter. Jag är glad att jag har satt sjunklinan på reservrullen, tänk att den skulle behövas såhär i slutet av juli… Hemma i Stockholm var det sol och varmt när vi lämnade T-Centralen i morse.

Två kast i rad fastnar flugan i renstängslet bakom mig, märkligt eftersom att det i detta enorma flugfiskeland inte finns nåt annat högre än vide som går till knäna på oss. Renstängsel. Jag blir i alla fall varm av att gå fram och tillbaka till stängslet för att lossa flugan. Hukar mig i blåsten. Minuter blir till evighet och lika plötsligt som ovädret kom är det borta igen. Det blir ljusare och molnen släpper från marken, vi kan se igen och trots att det fortfarande regnar ihärdigt ler vi. Vi lyckas hålla humöret uppe och landa fyra öringar över kilot denna första natt av tre tilldelade fiskedygn.



När natten övergick till dag åt vi ostekt bacon och halvkokt pasta för första och sista gången. Det gick inte att laga mat i regnet och baconskivorna åker upp och ned som snorlobbor i halsen. SVårtuggat men oerhört gått för en svulten och genomfrusen fjällfiskare. Sömnen var ljuvlig och det var svårt att tro att alla våta kläder som jag pressat ned i sovsäcken var torra när vi klev upp klockan tolv den andra dagen. Molnen lättar och regnet avtar, Tomas ropar från jokken där han ska hämta kaffevatten att en stor öring simmar framför fötterna på honom. Vi ler och tinar upp, tänk att det lilla biflödet till Råstoätno som bara är någon meter brett håller öring som är värt att ropa för.

Andra natten står jag och kastar uppströms på den stora nacken från en av Råstoätnos enorma håar, fisket är bra och jag landar många harrar och öringar på upp till kilot. Lyckas jag presentera nattsländepuppan med sträckt tafs i en vakbild så hugger det omgående. Leisenrings lift blir en perfekt huggprovokatör med strömmens hjälp. Mina kompisar fiskar och fikar i närheten. Fisket är bra och de vill säkert prova platsen som jag står på. Jag känner att de väntar, bara några kast till, sedan ska jag dela med mig... En stor fisk har flyttat ned på nacken.
Av de tunga välvningarna i ytan att döma är det en praktfisk. Plötsligt är all harr som stod på nacken som bortblåst. Är det en av Råstoätnos berömda storöringar som kommit för att ta del av matbordet?

Jag är inkastat på nacken och presenterar den lilla nattsländepuppan precis framför den stora uppstickande stenen där den stora senast visade sig. En distinkt, tung, välvning. Det fräser när fluglinan släpper vattenytan. Linan är som en fiolsträng. Fisk!
I några sekunder står den där framför stenen, tunga knyckar avslöjar att det är en riktigt stor fisk som har fallit för min fluga. Jag ropar på de andra, jag får deras uppmärksamhet. Mitt tunna flugspö känns alldeles för vekt för att pressa den. Lugnet som jag hittills känt övergår i fasa när fisken bestämmer sig för att rusa nedströms. På ett par sekunder är fluglinan och nästan hela backingen ute. Jag skriker som besatt, nu är det inte kul längre - nu är det på allvar.
Johan filmar med sin videokamera och Roine kommer till undsättning. Fisken stannar mitt ute i strömmen på fel sida om en stor sten mitt i älven. Låsta positioner.

Vadar ut i älven men fastnar halvvägs, skriker som en dåre på Roine att han ska ge mig sin vadarstav. Jag måste komma ut så att jag kan pressa fisken bort från stenen. Jag kommer ingenstans, det är djupt runt om mig. Roine vadar heroiskt fram till mig och skänker mig vadarstaven. Simmar han tillbaka? jag vet inte. Flugan verkar ha gått fast i den stora stenen, fisken är inte kvar. Jag svär högt och är uppgiven, slår mig själv på benet med knytnäven och skriker fan! fan! fan! Allt är över.
De andra ska till att trösta mig på sedvanligt sätt men då börjar rullen att knorra igen. Det lever i andra linändan!
Kampen tas upp på nytt och en ny långrusning nedströms pareras av att jag hoppar på stenarna i älvkanten. Som laxfiske. Kanske hundra meter nedströms är det djupast intill älvkanten och jag pressar fisken hårt för att kunna leda den in i håven som Tomas är beredd med. Det känns som att det kommer att gå bra nu (livsfarlig tanke) och jag har liksom de andra förträngt vad nötande av en 0,18-tafs mot stora stenar gör för hållbarheten.

En stund senare när vi ser en stor prickig sida välva till långt under vattenytan så ger tafsen upp. Minuterna innan håvning. Mitt hårt prövade flugspö reser sig upp och resterna av tafsen fladdrar i vinden. Jag orkar inte skrika, jag bara faller ned på knä och släpper de sista anspänningarna som tärt på mig de senaste minuterna. Vilken fisk! Hatten av, jag kommer tillbaka någon gång och då ska vi mötas igen.

Minnen, som skaktardalens rödingar...
Med helikopter från Kiruna till den norska gränsen. Nog satte piloten ned oss på den rätta sidan, ordning och reda i flygvärlden. Vi var på väg till det beryktade rödingfisket i Skaktardalen. Förutsättningarna var den torraste sommaren i fjällvärlden på tio år och vi förstod när vi kom på plats att det inte skulle bli som vi drömt om. Den stora strömmen som ringlar genom Skaktardalen var i stort sett torrlagd. Vi fiskar på måfå i den men lurar inte upp en enda fisk. Röding i strömmande vatten är lättare att lura, det var därför vi åkte hit.

Det är på andra dygnet efter oöverlagda vansinnesvandringar från tältlägret som vi knallar över en blötmark för att nå en tjärn som ser fin ut på kartan som jag och Johan snubblar över dem...
Jokken är knappa metern bred och vi ska precis hoppa över den när vi ser att den fullkomligt kokar av röding, vi ropar av överraskning, glädje och förskräckelse - har vi skrämt dem? Hur många är det? 100? 500? Stora stim simmar fram och tillbaka i den minimala jokken. Roine och Tomas ansluter. Under ett par timmars tid drillar vi röding i ett. Fisken hugger på det mesta men verkar ha förkärlek för torrflugor med röda inslag som Red tag. Resan är räddad, i ett ögonblick har resan förvandlats från fiasko till succé. Det är glada miner i tältlägret den sena natten, nära till skrattet. Hur många fick du egentligen? Vilka rusningar alltså! Ja jag fick mest på Ransarpuppan! etc etc

Tredje natten vid selet är den mest minnesvärda denna resa, inledningen till trots. En hel dag har vi vandrat in i Norge, längs Skaktardalens magnifika bergsmassiv. Vi fiskar oss igenom jokkar som håller en del röding. Fiskar noggrant igenom en större sjö (Liitasjaure) men får svårt att lura den selektivt vakande rödingen. Den är mitt i natten när jag egentligen är på väg hem, inte alls lockad av att promenera den dryga milen tillbaka till tältlägret. Jag för kåsan till vattenytan i inloppsselet till sjön och dricker av det kalla klara vattnet. I ögonvrån ser jag hur inloppströmmen till sjön rör sig. Jag registrerar hundratals fenor från rödingar som står och nymfar i ytan. Smyger i position och presenterar en nattslänepuppa. En röding på knappa kilot tar direkt i första kastet, jag drillar och det värmer den stela kroppen inombords. Hör röster, Johan och Roine är på väg hem till tältlägret. Jag hojtar, de tror mig inte först men kommer närmare och bevittnar mitt fiske. Ett par timmar fram till full dag har vi ytterligare ett fantastiskt fiske.



Ransarpuppan, Jonas Nattslänedpuppa, Myggpuppa, Superpuppan och Europea 12. Alltid i min ask i Sandåsland.

Minnen fantastiska minnen eftersom de är delade med några av mina bästa vänner. Sandåslandet är inte som förr men mina resor dit kommer inte att upphöra.